Tvenne polska skalpellkatoliker i Umeå
byggde ett titantempel i min hållning
5 juni 2018,
bortom medvetandets svårighetsgrader
i universitetssjukhusets submarina drömlösheter

Min gudsfria religiositet stiger skir, skör,
animalistiskt animerad,
genom mina vidgade armlängder,
ångande
ur mina spretande,
tiostämmiga välsignelsefingrars madrigaler
och motetter
i dagsformens motljus,
nattformens långa efterväntningar;
kustbanden lindade över inåtvända storögdheter;
templet glödande, mareldat, i styrkans mitt;
titaniskt, gammalgrekiskt,
på plats i händelselöshetens centrum,
där Zen i mig undantar allt
från någon som helst betydelse,
viktlös, sanslös, full av spratt och skuggiga spel,
medan en avväpnad identitet kurar
bakom öronens trumpeter och ögonlockens värmesköldar,
i krigens och galaxhoparnas avlägsna overkligheter
på sängkanten
i sjukhussalar och kärleksnästen,
där absolutionens hundhuvuden skockas
i Kerberos treeniga skallgång