Så vi höjer våra glas, för alla ögonblick vi aldrig fick uppleva, för alla människor vi aldrig fick älska, för alla de som fallit bort längs vägen och inte längre går vid vår sida. Vi höjer våra glas och böjer våra huvuden, viskar deras namn ut i mörkret och försöker hålla minnena vid liv. Tiden läker alla sår. Tiden bleker alla minnen.
Vi höjer glaset för allt vi aldrig kommer få uppleva, för aska där det borde vara eld, för saknad och för sorg. Vi höjer glasen och låter oss drunkna i blicken hos en vacker främling, en främling som kommer bli en älskare och sedan en främling igen. Tidsrymd. Låt oss skåla för förgänglighet, för magin mellan två splittrade och magin i det solitära och kanske är vi gjorda av samma stoft?
Låt oss skåla för det bestialiska, för främlingskapet, för sorgen i att någon kan röra hela din kropp men inte ens lägga märke till din själ. Skrik högre så kanske någon hör. Skrik mer så kanske någon ser.
Låt oss höja våra glas för historierna vi kommer att berätta, för ungdomen som så plötsligt tar slut, för att för oss fortsätter vägen lite till och jag söker dig inte längre men kanske korsas våra vägar igen.
Kanske...
Låt oss minnas, alla de vars vägar redan tagit slut, vars historier vi måste bära och berätta. De vars spöken fortfarande lever med oss, i skuggan av vad som varit. De som format stora delar av vem vi är. Vilken grej, att allting bara så abrupt tar slut... Att vi är och sedan inte. Så vi skålar för magi och vi skålar för livet.
Så länge vi lever.