Man är bara människa så man stänger av och förtränger sitt trauma, det outhärdliga, för det ska vara skönt att finnas till och att känna smärta, ångest, vrede, hat och förtvivlan är inte hälsosamt. Det ska vara gott att leva och man måste ju vara en funktionell och plikttrogen medborgare. Man ska inte klaga och gnälla över småsaker. Man sväljer ned och förtränger helt enkelt för det är en så skön smärtbefrielse.
Vad härligt det är att leva.

Efter en lång tid kommer de bestialiska mardrömmarna och sömnlösheten. Det förflutna traumat har förvandlats till ett svart hål och det finns ingenting att hålla fast vid.
Psykiatrins långsamma kvarnar mal ned patienternas självkänsla. Är jag inte värd en bättre vård än det här? Nej människorna är
inte värda så mycket helt enkelt. Om man lämnar in sin bil till en verkstad så kan man
lita på att den blir lagad, men lämnar man in sig själv till psykiatrin så är det ett helt annat läge. Människorna som sitter på akutpsyk och väntar med tomma svarta blickar, vad hyser de för förhoppningar? Sverige har inte råd med en adekvat och god vård. Det finns annat som måste prioriteras.

En man minns sin barndom om hur han och hans kompisar lekte cowboys och indianer i skogen. Varbergaligan kunde ligga på lur när som helst. De skulle skära upp armen och ha i salt och peppar och sy ihop. Snälla mamma och hennes köttbullar med rårörd lingonsylt.
Brorsans kärlek och att hänga uppe i Haga centrum, badet, biblioteket och fritidsgården.
Det är så skönt att leva, läsa Tintin och bygga lego. Glädjen kommer aldrig att ta slut.
Sjuksköterskan på psykavdelningen är lite snäsig och frågar inte hur han mår. Efter 5 suicidförsök så är han plötsligt lite prioriterad, han ska få träffa en psykolog en gång i veckan.
I det underbara välfärdslandet Sverige kan man alltid känna sig älskad och trygg.