Det är den 1 april 2014 och jag går och röker en cigarett i de centralare delarna av stan på en cykelbana. Plötsligt så börjar mitt blickfält svaja, jag blir väldigt yr och jag förstår att det är psykosvarning. Jag har varit super grandiost manisk i ett år. En man ringer efter ambulans. Sjuksköterskan i ambulansen ger mig en kärlek som är väldigt sällsynt i mitt så kallade liv. Jag transporteras till psyk avdelning 2. Det är den tionde inläggningen på 6 år. Jag svävar 2 decimeter över korridorens golv och skötarna ser oroliga ut. Överlägset euforisk tänder jag en cigarett i rökrummet. Avdelningen är ett slagfält fyllt av tappra krigare svårt sårade av kärlekslösa omgivningar. Samhället är blott en dröm och illusion som det gäller att hålla sig undan från. Doktor Jag Är Störst Bäst Och Vackrast observerar med en falkblick och kommer fram till att jag är bipolär manisk så att det sjunger om det. Jag sätts på stämningsstabiliserande medicin och manin sjunker. 

Efter 4 veckor skrivs jag ut. Jag har inte någon bostad vilket är väldigt triggande för manin och socialpsykiatrin vägrar hjälpa mig. Jag bor hos mib storebror och redan dagen efter har manin stigit avsevärt. Två dagar senare är jag en maniac igen hög som World Trade Center i ett fantastiskt rus. Jag blir osams med min bror. Bestämmer att jag ska sova på en polares vind för jag vill inte sova på härbärget. Sent på kvällen när jag ska sova på vinden så drabbas jag av en psykos och kommer på att jag ska tända eld på vinden för att skapa publicitet för de hemlösa. Jag tänder på och springer ned för trapporna och stående på trottoaren upphör psykosen och jag inser vad jag har gjort och ringer till 112. Ingen kommer till skada i huset och jag forslas till polishuset och arresten.

Tiden på häktet är en surrealistisk dröm. Jag är fortfarande ganska manisk trots att jag tar medicin. Det känns som att detta är slutpunkten på en resa som pågått sedan i maj 1976 då min pappa tog livet av sig. Det känns som att mitt liv har tagit slut. På den rättspsykiatriska undersökningen i Göteborg blir allt ännu mer surrealistisk och ur högtalarna hörs låten Uan happy. Min mani börjar dala betänkligt och jag har inget skydd längre mot den krassa mardrömmen.

Jag blir utskälld av åklagaren i rättegången och kosan styrs sedan till Örebro rättspsyk. Vid det laget är jag slut som människa, kraftig depression och gränspsykos. Det är i början av juli och jag vet inte vad jag ska ta mig till med det helvete som har tirnat upp sig. Min erfarne och duktige läkare är mycket orolig. Jag sätts i alla fall på lithium för min bipolära sjukdom vilket ska visa sig vara effektivt längre fram. Människor blir psykiskt sjuka för att det är fel på samhället, alldeles för mycket kärlekslösa attityder. Denna sommar blev en av de absolut värsta jag har varit med om. På lågstadiet sprang jag omkring och var en glad grabb. Livet lekte och drömmarna besannades. De övriga patienterna säger att jag inte passar in på rättspsyk. Var passar jag in då?