Vi dödade aldrig gud, han sa upp sig
Pallade inte längre, mummlade
något om att hela den här grejen
blivit trassligare än vad han tänkt.
Det var inte kul, längre, det måste
väl alla vi här nere förstå va?
Han hade tagit på sig för mycket,
sagt ja när han borde sagt nej, tagit
sig vatten över huvud, helt enkelt.

Så han stack, klockade ut en dag
och klockade sen inte in igen.
Behöll nycklarna, han säger, de är
i nån låda någonstans nu, han skulle
inte hitta dom ens om han försökte.
Om han saknar det? Jobbet alltså?
Oss med andra ord, alla vi här nere?
Nja. Han vill inte säga mer än så,
vill inte riskera att trampa oss på
tårna men han fortsätter lite flytande
Det är lugnare nu, allt har sin tid
Hintar att den tiden är över nu.

Vad han gör istället? Ja du, det blir
mycket grejs i trädgården, fått tid till
de där hobbysarna han snackade så
mycket om men aldrig hann med innan
allt det här, eh, alla vi, kom i vägen.
Du säger något om att det låter
sunt och så, men, alltså, bara, det är
kaos här nere nu, det är krig och
helvete och barn blir sjuka, svält,
det är orkaner och klimatskit och
oskyldiga lider och det värsta
är att det ser ut att bli värre inte bätt-

Han avbryter dig, han vill inte vara
otrevlig men det var ju just sånt här
som fick honom att tröttna så om du
ursäktar vill han helst inte snacka jobb
Han hoppas du förstår, vi får ta det där
med någon annan, någon ansvarig,
finns säkert ett nummer vi kan ringa.

Du tvekar en stund, men du fortsätter,
du berättar, det är tyst om nätterna nu
du försöker se in genom fönsterrutorna
men där inne är det släckt och känner
du på dörren så är den låst, du har
ropat så högt du kan men ingen svarar
så egentligen vill du bara veta en sak,
är vi ensamma kvar här nere nu?
Det kan väl du, gud, ändå svara på?

Han nickar, han säger, yes, självklart,
Självklart ska han svara men han måste
hämta en grej, vi kan vänta kvar här -
han lovar att komma tillbaka, strax.
Han lovar oss svar, omedelbums,
han ska bara, eh, fixa en grej va.

Han gick och vi fattade väl direkt,
vi fattade men ändå satt vi kvar,
vi sa till varandra att vi väntade
men ja, nej, vi fattade ju båda.
Vi satt tillsammans och runt oss
var världarna stilla, de var tysta
och vi sa ingenting, vi satt bara där,
vad vet jag, vi sitter kanske där än