Ett människoliv är kort.
För vissa är livet så kort att det knappt hinner börja.

Ett människoliv är långt.
För en del går livet på övertid långt bortom all värdighet.

Ett människoliv är oändligt. Så var i alla fall känslan den där första dagen på det allra första sommarlovet.

Ett människoliv kan upphöra på olika sätt.
Vissa lämnar livet i outhärdliga plågor. Andra drogas eller drogar sig till smärtfrihet inför det sista andetaget.
Någon hinner inte uppfatta när det är över.
En annan planerar i detalj när allt ska vara fullbordat.

Ett människoliv kan få ett abrupt, oväntat och osannolikt slut via en förlupen kula i en narkotikarelaterad gängkonflikt på ett torg i en medelstor svensk stad.

Alternativ till dramatiska hädanfärder orsakade av regelvidriga krig, olyckor och naturkatastrofer kan vara ett assisterat fritt fall från balkong på femte våningen och planlagd och aktiverad kollision mellan fyrhjuligt fordon och oskyddad närstående släkting.

Raka motsatsen till alla våldsamma livsavslut skulle i den bästa av världar kunna vara att, efter en kärleksfull kväll, helt befriad från hat, hot och våld, följd av en god natts sömn, omärkligt övergående i tidernas längsta sovmorgon, få tona ut som slutackordet i ”Koppången”, förlängt ända fram till soluppgången på evighetens alltid skirt grönskande ängar och stilla vatten i en annan existens långt bortom tid och rum.

Vår jordevandring är, enligt pålitliga källor, på det hela taget en ganska ung företeelse. Källorna påstår att om man omvandlar jordens faktiska ålder till ett år har vår egen art Homo sapiens existerat de senaste elva minuterna. Första världskriget, som vi har lärt oss pågick mellan 1914 och 1918, skulle i detta perspektiv ha brutit ut för en sekund sedan.
Ett genomsnittligt människoliv i glädje och sorg passerar således på ett ögonblick.
Då är det kort om tid.
Då gäller det att hålla i sig.
Då går det riktigt fort.