Föreställde jag mig
mitt gamla jag
mitt nu idag
när jag var 30år
då jag stod med stor mage
framför spegeln
ensam och gravid?

mest undrade jag
skulle jag någonsin
bli kär igen?

och så undrade jag
hur förlossningen skulle gå
var skulle jag bo
hur försörja mig
och mitt barn?

vad än jag trodde om mig som 72år
inte prickade jag rätt!

jag trodde att gammal var värre
än så här!

jag skulle få styrka
av att ta hand om en baby
finna ro i förälskelsen
av min lilla dotter...
bli gravid igen, få missfall
och sedan få en son
och åter en dotter
och allt detta mestadels ensam...

min fruktan ersattes
av en stor förundran
över att kärlek är stark
kärlek bär

mycket har förändrats
mot för 40år sedan
inte minst den nya tekniken
för oss alla

i samma stad
finner jag ny tät byggnation
mer nattligt våld
mindre kolonilotter
fler vägar, fler fordon, mer buller


barnen mina är stora
de är vackra vuxna
med egna barn
och partners som de älskar

också jag har en man att älska
nya vänner, nya intressen

alla gamla
försvagas
även minnet sviktar
men
kärlek är alltid mer
än allt vi fruktar
allt vi tror
- kärlek bär oss
över alla hinder!