Här är stiltje, sa hon och vågade slappna av efter timmar av skräckfylld förundran. Naturen hade gått bärsärk över byn och fällt både björkar och högresta granar över grannarnas bilar och uthus.
Hennes trädgård var en röra av upprivna rötter och lusthuset låg på sidan som vore det en födande kvinna. Men huset och bilen hade undgått de värsta härjningarna.
Och nu hade allt stillnat i en tystnad nästan lika öronbedövande som vinden när den tog i som värst.

Om det är ögat, tänkte hon, kommer stormen tillbaka.

I bokhyllan fanns ett gammalt uppslagsverk, fortsatte hon tänka, kanske kan jag läsa om stormar och ögon där och få lite klarhet. Om stormen kommer tillbaka vill jag vara redo.
Om det går att vara mer redo än jag redan är.

Självklart fanns ingen ström och ingen internetuppkoppling. Annars hade hon ju enkelt kunnat följa väderläget på en skärm i realtid.
Men böckerna stod där som de brukade. Och hon visste hur hon skulle söka i bokstavsordning bland alla rubriker.
Orkan
Storm
Stormens öga

Blev hon något klokare? Ja kanske.
Sen tänkte hon, att det var annat hon hade behövt veta.
När telefonen inte längre fungerar. När vattnet inte rinner ur kranar och inte heller betjänar toaletter. Och när värmen i huset slutat stanna innanför väggarna.
Hur länge klarar sig en människa utan vatten?
Och att dricka vattnet som stått i toacisternen - nåja, så länge det inte kommit längre än så var det väl ofarligt.
Så dum hon var som inte tappat upp några hinkar redan innan strömmen gick.

Hennes grannar hade kanske tänkt längre än så. Men kände hon dem egentligen?
Kunde hon be dem om vatten?
Kanske kommer det regn. Inte hade hon väl någonsin varit med om en storm utan regn. Orkaner hade hon ingen erfarenhet av, men var det här verkligen en orkan? Hur var det med det? När blev en orkan en orkan och borde det i så fall inte också ha åskat?

Hon hade glömt hur lite hon visste när det inte längre gick att trycka på några knappar för att få veta.
Hon hade glömt att det där som människor ständigt upprepade om att vi är så överbelastade med information faktiskt inte hjälper när informationen är onåbar.
Det kunde ju vara så att vi som tror att vi vet mer än människor vetat någonsin förr faktiskt vet mindre än människor vetat i urminnes tider.
Och att det vi tror är att vara dränkt i kunskap om omvärlden i själva verket är att vara dränkt i en illusion om kunskap. Att vi i verkligheten är rätt hjälplösa för att vi druckit oss berusade på information vi ändå inte har nytta av när stormen kommer.

Inte hjälpte det att hon tänkte det hon tänkte. Det var redan för sent för henne.
Jo nog skulle hon överleva också den här stormen. Och kanske nästa.
Sedan skulle hon dö som alla andra utan att lämna andra spår än det hon samlat på sig för att andra ska ta rätt på det.
Alla de där papperen och anmälan om bouppteckning och avslut av konton och gamla obetalda räkningar som kanske skulle förfalla.
Fanns det pengar till en begravning fick hon väl en kista av trä som skulle brinna med hennes egen kropp i krematoriet.
Tillsammans med alla outsagda tankar och de kläder de satt på hennes kropp för den sista färden ut i evigheten.

Men den här stormen skulle hon överleva. Och kanske nästa