Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svart måne!

Som i en solförmörkelse gick jag yrade omkring.

Såg ingenting bara en svart dimma av alla känslor.

Som en svart måne lyste den upp på dagen och dimman var ljusgrå.

 

Tankar och känslor om vart annat byggde en ångest av en cell.

Uppgiven rädd och osäker gick jag ensam hemma i det hem

som en gång var mitt. 

 

När jag flyttade ut var det en befrielse trots det gick jag runt i cirklar.

Min trygghet hade rämnat för marken och kvar stod jag vart skulle jag ta vägen?

 

Jag hade ingen adress jag var bostadslös gick hit och dit mellan kompisar men fann inget slut, jag ville bara ut.

Ut från detta mörker och få ett slut.

 

Allt blev till ett lidande och mitt drickande blev värre vad skulle jag ta mig till? 

Ingenstans att gå gick jag ändå. Fast i ett mörker där ljuset inte gick att nå där nu demonerna hade lagt sina ägg röda otäcka saker som fick mig att må dåligt.

 

Solen var borta och kom inte fram var fanns min tryggande hamn?

Vänner hjälpte mig och jag gick mellan dem och att bo på hotell.

Livet var ej tryggt det var hemskt och styggt.

 

Mitt jobb fick jag ej ha kvar det förlorade jag en dag.

Jag fick bo hos en kompis men då gick livet bra för en gång skull

fick jag leva. 

 

Men så en dag kom bovarna fram och allt vänder igen min trygghet försvann från mig igen. Rädslan slår slint och tar vid jag flyr för mitt liv.

Tillvaron rasar och rämnar allt mer inget ljus jag heller ser.

Den svarta månen lyser så starkt klar som svarta natten står den klar och vackert svart på en stjärnklar natt.

 

Det fanns stunder i min tillvaro då ljuset kom fram då jag trodde att jag hade nått fram. 

Men alltid som förr det stängdes en dörr framför mitt ansikte igen och ensamheten blev påtaglig igen.

Demonerna var många och alkoholen var min enda vän som aldrig svek och lämnade mig.

 

Ensamheten gjorde mig svag fast jag ej övergiven var tog min flykt till min Far. Men jag svek honom så starkt att jag skäms nu så djupt.

Såg ej att det var mitt fel anklagade honom den enda jag har kvar. Å gav min far skulden för mina val. Fast att jag visste innerst inne att det var dumt att honom såra. Förstod jag inte då bättre utan ville anklaga någon och det blev honom.

 

För när man är i så djup förtvivlan och känner en liten ro vill man förstå.

Förstå det man ej ser och synen blir en suddig bild av livet och minnen och allting att man blandar ihop. 

 

Då blir känslan till ett starkt brunt mörker med röda demoner i. 

Som gör att man inte tar till sig det man får man tror på det man känner. Å dom man älskar gör man besvikna, men när besvikelsen blir min skyllde jag den på min far.

 

En far som alltid funnits där för mig och gör så än idag.

Han är den jag har kvar, och jag ser inte hans oro för mig 

för jag förstår den ej.

 




Fri vers (Fri form) av Lyrikensmening
Läst 40 gånger
Publicerad 2023-03-16 09:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lyrikensmening