jag har mött er alltför många gånger
ni finaste av människor
till toner från de sorgligaste av sånger

tiden läkte aldrig sår ni fick när ni var yngre
känslorna blev tyngre än ni kunde bära

med fickorna fulla av sten
tog ni er an haven före sjön

uppförsbacken i livet blev för brant
nu är ni träd som växt till
himlens moln med silverkant