Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En apoteos land i sikte

Livet i båten tycks inte ha någon ände
på havet, där vågorna synes röra sig
i samma riktning i pålandsvinden,
varpå havsytans upphöjningar och
sänkningar påminner om den blinde sångarens bländverk av mänskliga öden på sjungande hexameter.


Fiskaren ser samma hav överallt skummande våg
därefter för hon en hand över sitt hjärta
sina ögon, så glädjer hon sig en stund över att
kunna se och känna det täta ögonblicket
fördjupas.

På havet lär man sig vad ensamhet och faror är. Om man bara lever stadsliv förstår man inte grunden till våra liv och varför vi egentligen beter oss som vi gör.

Havet ser likadant ut, men har en rik fauna under ytan. Så säger hon något om samma intryck i alla fall, och drömmer om gröna skogar med vilt växande träd nära städer och klädgarderoben med sina värmande kläder som blomster om vår och sommar, som granar om höst och vinter.

En apoteos land i sikte och hon måste nypa sig i armen. Lever hon verkligen eller är allt bara ett bedrägligt tablåspel? En enda Helga på denna havsyta.

Hon ser likheten mellan havsfåglarna och människorna eller mellan skogsugglan i granträdet och skogsmänniskorna. Men det är olikheten som får henne att längta efter sägande om staden.

Husen tätt hoppackade som folk bor i. Cafeerna tycks överbefolkade, men biograferna är stängda.

När hon väl kommer i hamn för att gå i land
lär hon sakna havets vaggande mellan städer
i en tid som för henne framåt i snabb takt.
Lite vemodigt att tiden går så fort, men man ska väl vara tacksam över att livet är lika långt som havet har till horisonten.

Så tycks blicken sväva över det som tycks vara lika blått överallt. Vågornas höjd och de vita gässen ändrar styrka. I skymningen guidar fyrens ljus henne rätt till båtplatsen. ...

Båtfolket har gått och lagt sig för att sova,
och hon seglar tyst in på sin tilldelade plats.
Olika flaggor, stora och små båtar, men stenpiren är tom på folk, men vinden viner på samma sätt som den brukar. Och ljuset lyfter havsviken till en skönhet utan dess like, att små stjärnor blänker till i luftens mittenhorisont.

Hon är inte ensam, som hon trodde på båtresan.
Hennes närmsta granne går upp på däck för att hälsa henne välkommen med en varmt välkomnande gest. En vänlig själ, som inte tränger sig på, vill inte störa, utan vinkar hejdå igen.

Sedan somnar hon för natten i sin kabyss till vågorna som sedan länge drömt om henne.









Fri vers av Ett utkast
Läst 69 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2023-03-19 01:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ett utkast