Valarna flyter ovanför dig, dom är stora som höghus och viktlösa som ballonger.

Du tänker det, där du sitter på stranden, att det skulle ju räcka med en liten knuff, en liten putt, för att de helt skulle byta riktning, flyta iväg mot Amerika kanske istället för Arktis eller vart de nu är på väg.

Du når ju inte så det är lönlöst att försöka men kanske om du tog dig upp för den där lyktsto- nej, vad ska du göra det för, de är ju så högt upp, de stör inte nån där uppe.

De rör sig också helt ljudlöst, det är som att de håller andan och du funderar på om det inte är det dom gör, att det var så de äntligen tog sig upp från haven?
Sa dom inte på högstadiet att hade något med varmluft att göra? Med den funderingen lutar du dig tillbaka och ska precis nicka till när en krabba studsar till mot din fot.
Du ser ner på den, flyttar undan benet så den kan komma fram men den byter bara riktning och dunsar snart in i ditt ben igen.
Du flyttar benet en gång till men du blir inte förvånad när krabban vänder om och upprepar sitt beteende med något som kan likna en knuff den här gången.

Inte irriterad, men lite störd så sätter du dig upp och krabban ser på dig med sina svarta pärlor till ögon. “Vi bygger skepp nu” Han piper fram det med en självsäkerhet som du annars bara sett hos barn, hos treåringar som hittat en större pinne än den du har. “Vi har redan tagit botten, imorgon ska vi ta ytan också”

Han verkar vänta sig att du ska svara något så du säger det enda du kan komma på:

“Jaha, eh, vad ska ni med den till?”

Hans pärlor glänser till, skiner upp och han fortsätter

“Vi försökte först med ubåtar, men vi fick de inte att funka” Kanske skäms han över det, för nu låter han lite osäker men han fortsätter ändå “de liksom sjönk bara, eller så flöt dom iväg och vi hann aldrig ikapp.” Han spänner ena ögat i ditt - det andra spanar vaksamt på en fiskmås en bit bort - “vi är inte så snabba förstår du?”

Det kanske såg ut som att du tvivlade, för han sätter plötsligt av åt sidan, och hans små ben rör sig så fort-fort-fort att det skvätter grus men du ser ju också att kroppen trots det knappt rör sig alls. Det tar tio sekunder och han är bara en meter bort när han vänder och kommer tillbaks mot dig

“Ja, det var inte jättesnabbt” Du säger det inte för att vara elak, utan för att visa att du håller med, att du lyssnar på honom. Han tar inte illa vid sig.
“Jag kan vara lite snabbare om jag vill” Han är andfådd när han svarar, vilket ju är konstigt då han inte har några lungor “men inte mycket och jag är ändå snabb för att vara en krabba. Vi har ju inte en chans när ubåtarna gled iväg så där, det förstår ju du också, och de som sjönk, de hade vi ju ännu mindre nytta av”

Mycket riktigt så förstår du det och du nickar bekräftande. “Men skeppen ni bygger nu, de .. de har ni satt fast på något vis då?”

Hans ögonpärla stirrar på dig, svart som natten och han öppnar munnen som för att svara men efter att låtit den hänga öppen i en-två-tre sekunder så stänger han den igen och fort-fort-fort (men inte särskilt fort) sätter han av mot vattnet igen, och du blir ensam kvar på stranden. Fiskmåsen flaxar sig ner bredvid och du nickar mot honom som för att säga hej och han stirrar bara på dig som om du är dum i huvudet och du lutar dig bak igen, sluter ögonen och låter kroppen somna in.