Sneglar stressat på uret. Endast fem minuter har passerat. Vad gör jag här? Ångrar nu att jag tackade ja till detta extrajobb. Nyckelknippan dinglar tungt i byxlinningen medan jag undrar hur man tänkt. Ensam personal på natten. Vem klarar det i denna miljö?

De fullkomligt väller in när porten öppnas för kvällen. Hungriga och slitna varelser slår sig ner till bords. Bjuds på spenatsoppa med mackor. Oroligt iakttar
jag dem. Kanske någon bär på vapen? Droger? Vad gör jag i så fall?

Nå, varma och sköna sängar väntar dessa
gäster efter kvällsmåltiden. Kanske en dusch, klädesombyte innan. Låt detta bli en lugn natt, tänker jag.

Så kommer han emot mig, en av männen
här i kväll. "Får det lov att vara?", frågar han och sträcker fram en burk med tabletter. Jag tar en utan att tänka mig för. Först när jag svalt den slår det mig: "Vad var det egentligen?".

Fler män, namnlösa då jag inte känner dem, flockas runt mig. Jag fingrar på nycklarna. I ögonvrån ser jag någon öppna frysen och strössla mjöl över vaniljglassen. Mjöl? Eller något annat vitt". Vilken Kafkascen, tänker jag
för mig själv. Uppfattar sen en knuten näve som med fart närmar sig mitt ansikte. Inom mig kryper jag ihop. Benen skakar. Näven stannar upp efter att lätt ha snuddat mina ögonbryn. Så hörs flera rungande skratt. "Du måste tuffa till dig, tjejen", säger nävens ägare. " Testade dig bara, så var inte rädd".

Sneglar på klockan igen. Många timmar återstår. Så går larmet igång. Svagt men tilltagande i styrka. Ur denna mardröm vaknar jag upp i min egen trygga säng. Inte på ett härbärge.