Hermann föddes i mitten av 1880-talet. Han var prins och arvtagare till ett av Tysklands storfurstendömen och släkt med många av Europas kungahus. Furstendömet var stort som Närke men proppfullt av historia och ära. Denna gamla värld skulle snart utplånas men innan dess hade Hermann stängt den för sig själv. Som ung man skickades han till Berlin för att bli officer inom kavalleriet. Han var elegant, självuppfylld och inte alltför begåvad. Familjen såg till att han hade gott om pengar, men de räckte inte. Tyvärr kunde han som ung arvinge låna nästan utan gräns. Han spenderade enorma summor på hästar, aktriser och grandiost leverne. Det hade hans far gjort också, men Hermann passerade alla gränser.

Familjen betalade av hans lån några gånger men han skaffade sig snabbt nya. Han blev utkastad ur armén för diverse förseelser. En malström av kvinnoaffärer, bedrägerier, slöseri, svek och lån tärde på familjens tålamod. Inget kunde få stopp på honom. Innan han fyllde tjugofem var han vanärad och ökänd. Under en tid flackade han runt för att undkomma fordringsägare och polisen. Vid ett tillfälle sålde han sin moders juveler. Han offentliggjorde att han skulle gifta sig med en stormrik prinsessa, och kunde tack vare det låna och sätta sprätt på ytterligare en förmögenhet. Men det blev inget av med äktenskapet, troligen på grund av hans dåliga rykte. I stället lät hans familj spärra in honom på mentalsjukhus. Efter att ha avsagt sig sina titlar och alla anspråk på furstendömet släpptes han med en grevetitel och ett mindre årligt apanage. Ett villkor var att han aldrig satte sin fot i furstendömet igen. Strax därpå gifte han sig med en underskön aktris. Men hon skilde sig från honom efter några år eftersom han var oduglig och ständigt otrogen. I slutet av världskriget gifte han sig med en svensk arvtagerska och reste runt mellan Europas huvudstäder på hennes bekostnad. De fick ett barn. När barnet var tio dog modern och Hermann gifte om sig med en ny kvinna i England. Släktingar i Sverige tog hand om barnet. Han växte upp här, och skymtar i våra släktalbum under trettiotalet.

Vid det här laget närmade sig Hermann femtio och var redan en anakronism. Det finns inte så mycket mer att berätta om honom. Förutom sitt barn kom han att överleva bägge sina syskon. Redan innan världskriget hade hans yngre syster skjutit sig då familjen hindrade henne att gifta sig med en (rik) man av judisk börd. En mystisk bilolycka och en annan kärlekshistoria kan ha spelat in. Också brodern fick en våldsam död. Bara två månader innan Tysklands kapitulation i världskriget stupade han i Frankrike.

Det Tyskland som hade skapat Hermann hade förändrats i grunden av två förlorade världskrig, nazistepoken och en omvälvande efterkrigstid. Titlarna han hade avsvurit sig fanns för övrigt inte heller kvar eftersom de avskaffades redan under Weimartiden. Till slut dog han i England, 78 år gammal. Idag, i det relativt jämlika Sverige, är denna historia exotisk. Hermann är en obegriplig individ från ett annat land och en främmande epok. Men jag återfinner typen långt senare i de delar av mitt släktträd där det fanns ärvda pengar och titlar. Det var omständigheter som tycktes bevisa för känsliga individer att de var bättre än andra och att inga regler gällde dem. Det var väl det som hände forna tiders kungar och kejsare också, antar jag, fast groteskt uppförstorat. Då kunde individer som Hermann bringa hela nationer till undergång. Just han skadade i första hand sig själv. Fast gissningsvis insåg han aldrig att han hade haft ett val.