Jägaren tränar örnen och rider den på räven.
Här kommer räven aldrig att klara av örnen om han inte förstår jägarens spel.
För det finns en osynlig överensstämmelse mellan örnen och jägaren, och jägaren leder örnen.
Men det mänskliga sinnet måste gå längre än så.
Örnen är ett attackverktyg, och jägaren är speltillverkaren.
Det är med andra ord den som håller i passagerna där räven använder terrängen som svagast, och ger order om att attackera örnen i dess svagaste ögonblick.
Det finns ingen flykt från örnen utan att ta tag i jägarens vilt, eftersom örnen gör en luftburen framstöt.
Människosinnet däremot har alltid visdomen att överlista jägarens sinne, om räven hade kunnat öka storleken på viltet och flytta från det öppna fältet till skogsmarken skulle det åtminstone ge rätt till liv för kommande generationer.
På det öppna fältet har den ingen chans, förutom när jägaren känner igen den tills den blir dess byte.
Räven kommer att slåss med örnen och vara betet en tid, den kommer att kastas in i betesområdet ännu en gång och den ska prövas, låt oss se om den överlever denna gång.
Om räven använder sinnet och flyttar till skogsområdet blir det en förbättring här och genskillnaden kommer fram.
Nej, om han ska vandra runt på det öppna fältet igen kommer samma spel att upprepas tusen gånger utan att tröttna på det.
Och en dag kommer räven att göra slut på smärtan över att inte kunna leva och utvecklas på samma plats med ett besök hos ett helgon.
För där kommer livet på räven att beslagtas.