Han är det första mina ögon letar efter kring folkmassor. Honom hade jag hittat på mils avstånd.

Jag skannar efter dig i hopp om att du ska kolla på mig som du en gång i tiden gjorde.

Jag letar efter dina havsblåa ögon som jag drunknat i, i hopp om att du ska ha fått tillbaka den där gnistan som en gång fanns.

Det sägs att drunkna inte alls är smärtsamt, det är bara smärtsamt när vattnet tar sitt första kliv in i lungorna.

Vattnet som långsamt fyller lungorna tills man förr eller senare sjunker ner i det tomma intet och själen börjar den oändliga resan som inte har ett slut.

Drunkna gör man bara en gång, sen är den olidliga smärtan över, den lilla smärtan som finns.

Men i dina ögon drunknar jag om och om och om igen.
I dina ögon känner jag smärtan om och om och om igen.

Smärtan av att syret byts ut av vatten i lungorna kommer jag aldrig ifrån.

I dina vackra,ljuvliga, havsblåa och majestätiska ögon lever jag.

Att simma i ditt hav är det enda som får mig att känna mig levande.
Ditt hav är det hav som fått mig att inse vad riktig smärta är.

Jag lever i den onda cirkeln som jag aldrig trott skulle komma från just ditt hav.
Havet sägs bli mörkare ju längre ner du sjunker, i ditt hav sjunker jag längre och längre ner i mörkret som aldrig gjort mer ont.

Havet i dina ögon som en gång i tiden var vackert,varmt.magiskt och bekvämt har långsamt fyllts med olja.

En mörk tjock olja som långsamt tar ifrån dig allt det vackra.

I dina ögon brukade jag se hopp,kärlek,gnistor och ett hem.

Men på grund av den mörka tjocka oljan har jag fastnat i kläm, allt jag kände till är täckt av oljan som jag önskar aldrig spillts i ditt hav.

Hur mycket jag än kämpar för att simma upp håller oljan ett starkt grepp om mig.

Jag vill få bort all olja från ditt vackra hav, från mitt hem.

Men ju mer tiden går tar oljan sig in i mitt mörka hav som jag ännu inte renat.