Doris, värdinnan, ber sällskapet förflytta sig till det s.k. rokokorunda rummet där husets gamla kaffeservis står framdukat med tillbehör ävenså konjak- och likörglas.
Och inte minst pianot, välstämt och ombonat, vilket under kvällen väntas trakteras av den musikaliska Tage.
Det är högt i tak. Med svävande moln. Och ljusblå serafer.
Fader Klas, som har vissa problem med alkoholen, tömmer sitt konjaksglas i ett svep, vilket får Klara Matilda att reagera. Även faster Karin. Tant Frida flyttar resolut karaffen med konjak närmare sig. Fader Klas ursäktar sig, lämnar bordet och går ut på altan för att röka en cigarett. Jag följer efter.
Han ser under tystnad ut i kvällningen. Tänder cigaretten med en tändsticka, som flammar till och lyser upp ansiktet. Jag anar hans inre demoner. Cigarettens glöd lyser likt en tyst minut i mörkret.
-Hur är det med dig?
-Jo, föralldel.
-Bra om du tar det lite lugnt med spriten.
-Jaså…
-Du såg väl hur alla reagerade?
-Herregud, jag tog konjaken i ett svep…
-Visst, men tänk på din syster Karin, om inte annat, hon har rest lång väg för att komma hit och skulle bli väldigt besviken om du super dig full.
-Kom in, stå inte därute i kylan! Klara Matilda sticker ut huvudet i altandörren och viftar med armarna.
Fader Klas sprätter i väg cigaretten ut mot mörkret. Tar mig under armen:
-Kom så går vi in.
Samtalen runt bordet är i full gång. Ingen gör någon större notis om när vi slår oss ned, men Doris granskar mig i ögonvrån. Viskar i mitt öra:
-Hur är det med fader Klas? Han tänker väl inte sätta igång att supa?
-Det tror jag inte, inte när vi alla firar hans syster Karin.
Säger plötsligt och spänner ögonen i mig:
-Du säger aldrig numera att du älskar mig.


©DrZappa 2023