När jag står och väntar på tåget
kommer en man fram och frågar,
”vart skall du någonstans?”
Jag tittar på honom, han ser luggsliten ut.
Skall jag strunta i honom eller säga något,
men bestämmer mig för att svara ”hem.”
”Var är hem någonstans”frågar
han, vad tusan har han med det att göra tänker jag
men svarar ändå. ”Där jag bor förstås” och hoppas
därmed att bli av med honom.

Jag tittar närmare, han verkar bekant på något sätt
men känner absolut inte igen honom.
Han har långt hår uppsatt i en hästsvans, grått skägg.
och basker.
Nu kom jag i håg, jag känner igen rösten.
Han brukade läsa upp sina dikter på poesisällskapet
som jag var medlem i min ungdom.
Han vänder sig om för att gå, när han gått några steg
kommer jag ihåg en dikt som han brukade läsa och ropar
efter honom.
”Stjärnorna lyser på oss alla
levande och de som som dör
Vi skall ändå
falla
i den grop som oss förgör.”

Han vänder sig om ser förskräckt ut och skyndar sig snabbt bort.
Jag börjar följa efter men just då kommer mitt tåg in
och jag kliver på. Det är en timme till nästa tåg,

Tittar ut genom fönstret och tyckte att jag skymtade honom längre
bort på perrongen.
När jag kommer hem googlar jag på Arvid Carlsson.
Det fanns flera men en stämmer in på honom.
”Arvid Edvin Carlsson, född 26 Januari 1981 i Vingåker död 29 juni 2021 i Stockholm, han var Poet och gav ut ett flertal poesi samlingar, den senaste
som blev hans sista ”På irrvägar” gavs ut 2012.