är medvetandet skulpturalt, är det atomer och molekyler, ett materiellt grundstoft, är det sand, korn som rinner ut över marken när man talar om det, nej jag vet inte, kanske finns det en tredje kategori i universum vars grundläggande substans är något annat än materia och energi. något som förefaller vara odefinierbart, som förfaller rinna mellan fingrarna som sand. nej, medvetandet verkar inte vara fysikaliska processer, språket havererar, begreppen kollapsar till dimma och rök vid den typen av slutledningen. att emotioner, att det sätt på vilket världen känns; den svavelgula solnedgången över fälten, det vinterblå vattnet som breder ut sig mot skymningsljuset, att allt detta kan reduceras till fysikaliska processer, att känslan är identisk med en uppsättning atomer, att känslan inte är någonting utöver hjärnans fysikaliska egenskaper och molekylstrukturer. nej begreppen havererar, problemet att definiera medvetandet förefaller ha likheter med de hologram som man kunde se i vissa väntrum på 80 –talet, där ett objekt stack ut från den bakomliggande ramen och gav intrycket av att vara tredimensionellt, och om man(som barn) försökte röra vid det så insåg man händerna bara famlade runt i luften, att det var en illusion av ljus. det förefaller som om vårt sätt at tala om medvetandet liknar ett sådant hologram, att vi rör händerna i luften utan att veta om det, att det är ogreppbart med vår sinnesapparatur, att vi bör acceptera att det är mysterium, någonting som ligger bortom vår räckvidd. på gott och ont; att inte röra vid allt, att inte genomtränga allt,