Min barndom består av minnen från en gårdsplan i Sevilla,
och ett solklart grönsaksland där citronträdet alltid blommar;
min ungdomstid, tjugo år uti marker i Kastilien;
min historia och vissa tider jag ej vill ihågkomma.
 
En frestare likt Mañara eller Bradomín jag ej vart
och min dåliga klädstil den känner du till numera.
Vidare tog jag emot den pil Amor mig tilldelat
och had' älskat dem så pass mycket som de då ville husera.
 
Och jakobinskt blod det rinner genom mina vener
men min vers den skall springa ur en källa, full av ro;
Och mer än en vanlig man som till sin lärosats nu känner,
jag är, i ordets rätta mening, tämligen god.
 
Jag romanser av ihåliga tenorer hånar
samt de syrsor som där sjunga för månens ljussken i kör.
Sen stannar jag till för att urskilja ekots toner
och jag endast, blott en röst ibland rösterna står och hör.
 
Jag talar med den man som för jämnan är med mig, den
som talar skall enbart hoppas på att en dag med Gud tala -;
och min monolog den är ett samtal med den gode vännen,
den som lärde mig det som "filantropins hemlighet" kallas.
 
Och jag är ej skyldig dig någonting, du är skyldig mig det jag skrivt'.
Jag går till arbetet, med pengarna betalar jag då
den fagra dräkt som klätt mig och den herrgård som jag bott i,
det bröd som livnärt mig och den bädd jag hela tiden vilar på.
 
I framtiden, då den sista resans dag inträffar,
om skeppet ej skall återkomma så snart det plötsligt bort far,
skall du då mig ombord helt lätt med packning vartefter träffa,
nästan i adamsdräkt, naken, såsom havets barn.



Mi infancia son recuerdos de un patio de Sevilla,
y un huerto claro donde madura el limonero;
mi juventud, veinte años en tierras de Castilla;
mi historia, algunos casos que recordar no quiero.
 
Ni un seductor Mañara, ni un Bradomín he sido
- ya conocéis mi torpe aliño indumentario -,
mas recibí la flecha que me asignó Cupido,
y amé cuanto ellas puedan tener de hospitalario.
 
Hay en mis venas gotas de sangre jacobina,
pero mi verso brota de manantial sereno;
y, más que un hombre al uso que sabe su doctrina,
soy, en el buen sentido de la palabra, bueno.
 
Desdeño las romanzas de los tenores huecos
y el coro de los grillos que cantan a la luna.
A distinguir me paro las voces de los ecos,
y escucho solamente, entre las voces, una.
 
Converso con el hombre que siempre va conmigo
- quien habla solo espera hablar a Dios un día -;
mi soliloquio es plática con ese buen amigo
que me enseñó el secreto de la filantropía.
 
Y al cabo, nada os debo; me debéis cuanto he escrito.
A mi trabajo acudo, con mi dinero pago
el traje que me cubre y la mansión que habito,
el pan que me alimenta y el lecho en donde yago.
 
Y cuando llegue el día del último viaje,
y esté al partir la nave que nunca ha de tornar,
me encontraréis a bordo ligero de equipaje,
casi desnudo, como los hijos de la mar.


(Vänligen använd ej denna översättning utan tillstånd.)