sönderbruten av rårörda förnimmelser som borstar av sina tvivel
i den lilla skugga som förlist,

kroppen som ville vila tyngdlöst över uppmärksamhetens giriga buk
och sidledsförflytta frustrationen från sin egen spegelbild,
stod sedan förvånad när hånleendet stack sin dolk i ryggen,

en självuppfyllande profetia som hänger i sin snara runt skulden
och som sakta självdör av den syrefattiga omgivningen,

ensamheten studsar mellan tillgångar som rättfärdigande och
drömmar om att faktiskt få betyda,
medan allt landar i obetydliga konflikter skapt av ett tomt hjärta,

inget blir plötsligt ett ord som formar vyn över landskapet
och flyttar den lilla intelligens som lyckats överleva till
ännu en öken som enbart likviderar.