Vad spelar det för roll att man är en berömd och hyllad författare och rockstjärna höjd till skyarna om man hela tiden befinner sig i ett förstadium till det maximala vansinnet?
Vad är meningen med att bli invald i Svenska Akademien och åker på underbara turnéer varje sommar med fagra kvinnor, ostron och champagne när allting spårar ur fullständigt och man finner sig bältad på en sluten avdelning på det ökända Mentalsjukhuset där ingen nåd gives och man tvångsmedicineras med hibernal och går som en zombie i den ändlösa tomhetens korridorer? Som en bortglömd hårt deprimerad föredetting lallar man omkring i sjukhusets trädgården och pratar med träden i ett rått novemberregn som lockar fram ångesten och de skräckfyllt surrealistiska hallucinationerna och man är så gastkramande ensam som en människa kan vara. Doktor Stropp, hon med aggressiva och kalla ögonen, beordrar ett strängt och långvarigt kallbad och man vill bara att mamma och pappa ska komma och hämta en.