Varje festlig kommentar.
Tar ifrån mig något kärt jag har
snart är inget kvar.
De tar,
fortare än vad jag hinner skaffa.
Vill inte vara beroende av att införskaffa.
Bara för att förlora
mer.

Varje dag som skiner på min hud,
Ökar chansen för hudcancer
och minskar min tro på en gud.
Försöker skrika utan ljud,
men inte ens ljudlöshet kommer ut ur min hals.
Snart orkar jag inget alls.
Tillbringa resten av livet i ett hörn, Vadfalls!?

Varje andetag kvider fram ännu ett orosmoment.
Snart vill jag inte längre minnas vad som hänt.
Efter hjälp har jag aldrig sänt.
Vem och vad, ingen annan än jag
En skinande diamantstad, dö, var mitt huvuds första förslag.



Varje blick som söker sig in i mina ögon bränner.

Varje leende öppnar mig ytterligare.

Så blottad, så sårbar.
Försöker att memorera varje trevlig människa,
För,
den som spar han har.

Kryper ihop inuti mig själv, för att undvika de hårda blickar
som jag felaktigt tror att leder till döden.


Så fri,
att förbli,
i det tillstånd som känns bekvämast.
Så bunden,
till att bli,
en bättre människa eller förlora spelet.
Så fast,
i att tänka
att det egna jaget är det enda felet.

Det enda som sker,
är att jag ber,
för att få slippa ta del av allt mer.

Såklart att ingen är lycklig, ingen upplever sitt eget hyckleri.
Skapar mediahjärntvätt, magi och masshysteri.

Glider ner i en Spiral, kvartal,
bakom ryggen sker förtal.
För att man inte är tillräckligt smal,
För att man inte gör rätta val.


Visa män i andra länder skrattar, åt mig, åt oss.
Försent, förstås, innan de alla till döden slåss.
Förenade i oenighet, vill jag skilja mig från massan och bli en del av allt som inte är förvridet.
Rädslan om att det inte finns. Inte något ljus kvar.
Hur gör man ljus?
Hur bygger man ett stadigt hus,
med en stadig grund,
att bygga sitt liv på.

Jag sliter upp allt gräs jag ser, i förtvivlan,
för att kanske se att det inte är som jag tror.
Bara jord under, ingen tröst, ingen säkerhet
aldrig någonsin någon lugnande röst, mord med motivet:
naivitet.

Måtte mina ögon rivas ut, så de slutar se världen de inte klarar av att hantera.
Hoppas att mina öron rivs loss av starka tänder, så jag slipper höra mer av den avföring jag och ni häver våra munnar.
Vad spelar det för roll om inget är sant, om det som är sant är det jag byggt broar över, för att slippa se, röra och höra.


Lidandet är det jag först trodde var glädje, det som jag först höll om.
Ensam igen, ensam med ensamheten, i den instängda kvava lägenheten.

Förstå, mina förmågor är inte jämsides med min fantasi, det vore
ännu
en fantasi.

Kräkas ut mitt eget huvud, låt bakterierna festa på måltiden.
Åtminstone den lägsta livsformen kan njuta av röran.
Tack för tiden
vi haft tillsammans säger jag åt huvudet,
nu ska jag ut och jaga min själ
för att ha åtminstone något att sätta min tilltro till.
Dig är något jag inte vill beblanda mig med, nu beger jag mig till
det förlorade försöksbarnets gravgård,
kanske kan jag där få någon slags form av vård.

Förintelsen, förnekelsen.
Förbarmandets förledelse.
Förbise mina förbannade falska föreställningar
om hur
det skulle se ut om
du
och
jag
var
en.

Ett är alltid ett,
binära talsystemet
bara
ettor och nollor.

Skarpare visningsbild.
Drivande bränsle, kokat på
själahat, självhat, kantat,kantat och hypotenusa.
Nifelheims snus har jag börjat snusa,
för att jaga det alkoholrus
som inte längre hjälper.
Snart kör vagnen på

tuvan

och stjälper....