så försöker ruset än en gång att döda depressionen,
döda det faktum att ett par kolsvarta gardiner är allt vi numer äger
tillsammans med hundratusen pulsådrar och vita lakan med långa
smala
pianofingrar som letar sig in i ett raskt pickande tonårshjärta.

in i en rastlöshet där asfalteringen mer blir yrselframkallande än stadga
där gryningarna över bergtopparna alltid bara vittnar om frihet.
om oändliga oceaner och så långt bort från ett svenneliv som det bara är möjligt.

över alla kuster, kobbar skär och berg.

men hur mycket vett som än går ut och hur mycket rus som går in så kan det inte hjälpa tyngden över bröstet, det faktum att en dimma lagt sig över näthinnan och att valserna avtar varandra medan alltfler försvinner. träderna ser likadana ut, och även stränderna. men jag är inte samma nu som då och kommer aldrig mer bli så.

dina händer, dina armar, din röst och dina läppar. och vad som är ditt blev aldrig mitt och jag slänger ut mig själv på samma sätt som till dig fast nu till sådana som aldrig fått mina knän att skaka.

det är den stora depressionen som väller över mina bröst, in över mitt hjärta mina vassa knän. det var nog någonting i just din
bortgång
som aldrig lyckades hela mig. som aldrig kommer att lyckas hela mig, som har sargat mig.

så jag måste fly mörkret nu. jag måste fly livet.
jag måste fly från allt som någonsin varit mig kärt, måste fly från barndomsdrömmar bland sommarvisor och rosenblad.

jag ska fly över oceanerna, fly all trygghet och ömhet.
måste fly mig själv annars äts jag upp av just de fördragna
persiennerna. hade du fortfarande älskat mig hade jag inte behövt springa, hade jag inte behövt spela på tangenterna tills mina fingrar blöder.

men den platsen här bredvid som brukade vara din
fyrhändigt och omtumlande
är tom.