Ilsket drar han ner kepsen i pannan
vill inte se mig, vill inte höra orden
Meningarna studsar mot en osynlig glasvägg
och rinner ner mellan soffkuddarna
Den gula äckliga fula soffan jag köpte
på loppis, för hundra år sedan
Hur kunde jag tycka om den då?
Mer inrökt färgskala får man leta efter
Två springor i ett tjurigt ansikte
blänger på mig under skärmen
Kärringjävel säger dom, jävla kossa
Hatet bränner mig och hotar smälta tillvaron
En spegelyta blank ligger mellan dig och mig
i tonårstidens ombytliga era
Jag förstår dig, jag hör dig, jag ser dig när du
älskande hatar omgivningens reaktion
En lång tystnad vibrerar medans öga möter öga
Ditt ilskna och mitt förvånade möts i ett stumt krig
Minuterna tycks hänga som ballonger i luften
färdiga att spricka när som helst
Soffjäveln smälter in i den minst lika rökgula tapeten
Måste måla om, surrar mina tankar
Jag orkar inte möta din ilska i allt det gula
Jag ska fan måla om alltihop, säger jag högt ur mina tankar
En krusning på spegelytan blank
En vind virvlar in och igenom rummet
Din hand skjuter upp kepsen i nacken
och ditt ansikte blir ett russin fast rosenrött
Russinet spricker upp och medan tårar strömmar
blir kinderna släta, strax innan skrattet bubblar
Hackande och hostande kommer rösten djupt innifrån
Jag älskar dig mamma, jag älskar dig