9...23.20
Utgångsläget känns ungefär detsamma. Just i stunden, i ett större perspektiv, om jag vidgar tankarna, kan jag fördjupa kontakten med henne, med nu.
Oavsett vad hon tror så har jag älskat henne, kanske inte på det sätt som hon menar med älska, men på mitt.

Min egen sjukdom har inte lämnat mig. Locket jag har för öronen kapslar in mig som i en låda jag inte kan komma ut ur.
När jag ser tillbaka i mina skrifter förundras mig med vilken frenetisk övertygelse jag bedrar både mig själv och andra. Pinsamt att erkänna dock, därför håller jag det osagt i tal, endast mina efterlämnade präntade ord kommer att berätta om min sanna natur. Jag är full av undanmanövrar för att slippa ta ansvar för mina handlingar. Jag döljer även en för mig själv obegriplig tomhetskänsla bakom mitt ständiga sätt att skämta bort tråkigheter. Hon, ja bara hon, är den enda jag inte lyckats narra om min sanning.

Min djupaste önskan är att fröken S ska förstå att jag verkligen kämpar mot de negativa och destruktiva sidor som hon, bortsett vad än jag säger, fått mig att inse att jag har. Men jag vet även att hon förstår att det inte är något man löser på några dagar endast. Det blir nog en kamp i många månader framåt.

10...19.00
Jag känner allt oftare, även under mina svåraste perioder, åt vilket håll jag ska blicka, det tar jag som ett gott tecken. Ett livstecken att hänga kvar på.
Innan jag somnar, varje kväll, sänder jag tacksamhetens tankestrålar till henne, min själaräddare, min käraste fröken S.
Vad som än händer har hon för evigt en stor plats i mitt hjärta som ingen annan kan ta, min övertygelse är att det är detsamma för henne.

....21.30
Jag har lärt mig att jag måste ge för att kunna få. Att jag alltid måste ha rätt, innebär bara att jag själv förlorar på det. Att ha förmåga att kunna uttrycka sina känslor är bra, men ingenting man kan tvinga fram. Lika lite som att försöka tvinga någon att få bra bollsinne, man kan träna och bli bättre men inte mer än så. Återigen en skillnad mellan könen.Det är svårt att lära en gammal hund att sitta, som jag sa till henne. Att jag ville förändra en del saker i mitt liv för att passa fröken S bättre, det är ju inte samma som att jag var redo att sälja min själ för hennes skull.
Men säg mig, vart går gränsen för vad man skall acceptera och det man vill ändra på?

....måndag morgon
För många människor en alldeles vanlig dag. En sån dag då de stiger upp, fortfarande då mörkret tynger deras läger, de slocknar åter vid ljudet av regnet på fönsterbrädan. De äter en hastig frukost och sitter sedan som celluloiddockor, feta och skinande liksom upphängda på samkörda, tidlösa krokar; i bilar på bussar, i övriga fordon.
Men... hur gick det med allt det andra?
Hur långt ut i perspektivet sträcker sig mitt jag?
Kommer jag att stanna kvar på samma nivå?
Jag förnimmer Tidens slagsida, min egen utmattning.
Så kallt, så tyst, så ensamt att bära livet.
Så kall, så tyst, så ensam är jag.

....kväll
Det blev en förvirrad dag. En lågt stående dag.

Det luktar spänning i den kyliga luften som blåser in genom fönsterspringan. Det luktar kärlek och varma känslor som ikväll kommer att hetta mellan människor som träffar varandra. Det är en dröjande fredag kväll, ikväll.
Jag sitter framför fönstret i den stora sköna fåtöljen, varje förbipasserande liknar fröken S på olika dunkla sätt. En rak hållning, ett mörkt hår. Jag kan känna hennes doft, närhelst jag önskar. Den har begravt sig i betongväggarna här. Det är en doft som alltid kommer att förfölja mig och plåga mig.

......kl 00.15
Tankarna förmådde inte samla sig till den jämna flytande ström som jag hade önskat, vilket sådana dagar mer än väl skulle behöva; att komma loss ur de segt klibbiga trådar som håller mig fast likt skruvtvingar, dessa inre stormar jag framhärdar. Känslorna för fröken S tycks inte mattas av.
Hennes ilska visar sig då och då i form av brev jag får mig tillhanda, eller när jag ryktesvägen får meddelande om hennes tillstånd. Jag kan inte motstå att hänge mig åt den njutning det innebär att uppleva berusningen av hennes uppmärksamhet. Jag älskar när hon blir upprörd, det påminner mig om hennes blick när hon blev upphetsad, den gjorde mig galen av åtrå. Hennes vrede har alltid fått mig att känna mig som en man, bekräftad, älskad. Med B. fanns ingen dylik spänning, trots att jag formligen bad henne bli arg, hände ingenting, det tråkade fullständigt ut mig måste jag säga. Känslorna är alltjämt starka och tar för stor plats. Lika som bär, lika lika som hur två onda bär slåss om samma kvist.

tisdag frukost....
Min uppfostran grundade min syn på rätt och fel, att gå före i en kö tycker jag är ohyfsat och brist på respekt, jag försökte att ändra mig en smula på den punkten, men tyvärr, det lyckades inte.
Samtidigt som jag njöt av att bryta med mina vanliga mönster och tankesätt tillsammans med fröken S, att våga göra saker utan att tänka efter hur det skulle komma att uppfattas av andra, så fanns ju där ändå en konflikt. Kampen mellan mitt normala tillstånd av logik, mina kontrollbehov, och känslan av att vilja släppa lös.
Jag vet att hon inte tycker jag är dum. Jag förstår vad som hänt, och vad resultatet av det skulle bli. Som jag ofta kände mig otillräcklig för frökens önskemål och starka uppfattning om hur ett förhållande ska se ut. Jag trodde jag skulle kunna uppfylla hennes krav, om jag bara fick tillräckligt med tid att ändra mig.
Jag kämpar med mina problem och om det visar sig att fröken S ändå inte kan förlåta får jag leva med det.

Under en kort tid efter vår brytning skapade jag mig en form av självbedrägeri, för att göra smärtan lättare att bära naturligtvis, att det var som hon skickligt intalat mig att jag hade stora problem, när de i själva verket var framkallade och orsakade av fröken S själv i egen hög person. Jag anser mig fungera bra tillsammans med andra, hur kan det komma sig i så fall?!


kl 12.30...
Jag räknade en gång att jag har minst 40 år kvar av mitt liv, och om hon då inte uttryckligen begärde att jag skulle sluta blanda mig i hennes liv, ja då skulle jag fortsätta kämpa, så som hon verkligen fått mig att inse att man måste våga ge sig in i något, utan att man vet vart det leder.
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att en kvinna skulle få ett sådant inflytande på mina känslor.
Jag tänker fortfarande på henne varje dag, men inte lika ofta.