Jag spann en tråd av drömmar - vacker men farligt skör,
jag hängde i den och dinglade sådär som spindlar gör.

Så lät jag vinden fånga mitt segel och flög på en lekande bris,
för en stund så kände jag lycka,
på något sällsamt vis…

Men så skört var mitt glittrande segel
att det sakta tunnades ut,
snart föll jag handlöst till marken då mina drömmar tog slut.

Jag fylldes av skräck och tvivel - vad ska man ta sig till,
när man inte har några drömmar och inte vet vad man vill?

Jag reste mig upp på skakiga ben och började sakta förstå –
när man inte längre kan flyga,
får man samla sina krafter och gå.