Plommonröda stunder

nästan kolsvarta

suddar ut kanterna

mellan helvetes lycka och sorg

Lyckan har aldrig bebott mina livstrådar

där håller endast

liemannen vakt

medan Gud outhärdligt sakta

sågar

en

efter

en

Tiden plågar mig

får mig att önska

allt annat än att

leva

De skrattar tillsammans de båda

tårarna kommer

och jag

börjar gråta