en lukt av bränt förföljer mig i tunnelbanan
den försvinner inte vid bytena

telefonen är i jackfickan,
alldeles för nära hjärtat

jag granskar ansiktena
som virvlar
ut ur de öppnande dörrarna

ingen av dem
vill mig något ont

*

för ett tag sen började det värka
i handlederna
sen domnade båda armarna

jag kan inte släppa misstanken
att det är nåt på gång

en oro för de små benen
i skelettet

kroppen som ett öde, gnisslande tivoli
utan personal, i mörkret,
med baktankar

*

den här musiken kan man krypa in i,
och bygga bostäder till huvudet med

man ska låta den gå runt runt runt
och sabba allting utanför

nedmonteras och sen fyllas av orden,
melodierna, som hullingar

jag ska skriva ett brev till hon som sjunger
med det här kan jag överleva

fyra år till, minst

*

det är så kallt nu och allt
är så löst, rinnande, bort

det går så fort, man vill bara
stanna med en hand, hejda och

ja, jag håller mig undan och du,
du har ett oändligt mörker framför dig

och jag kan dö,
mitt i nästa gäspning

*

i köket håller jag mig
till de jag redan känner

håller i en plastmugg med vin
håller in bröstet, håller andan,

håller tillbaks orden, håller hårt i
längtan efter något att
hålla i

ska gå nu, ska gå hem nu
besluta ett litet beslut som
håller i en dag

dö en liten sängdöd koncentrera
huvukudden

lägga ner lägg ner
lilla huvudet

*

orden är klara
de lyser i luften

de viker sig, planar ut,
störtar

min andning är långsam
min mage är ett
gammalt läkt sår

musiken är
bomull med sprit