Du behöver mig...


Det var så du sade,
och inget du någonsin sagt,
har skrämt mig mer.



Jag skulle hellre

såra dig i djupet av din själ

än tillåta

att du

inte kunde

andas


utan mig.




Jag skulle hellre

försvinna

helt

ifrån dig

än tillåta

att du

inte kunde

leva


utan mig.



Den maktlöshet man
försätter sig i
är oändlig.



Inte helt sant

men vägen ut

ligger väl dold

bakom


raserade murar

krossat förtroende

bristande tilltro


under


den kala marken

den döda jorden


där små frön

ligger djupt

i väntan


på vårregn.



Jag älskar dig inte.

Du gör mig
obekväm.

Jag vill
inte
ha dig
här.



Aldrig skulle jag
göra dig så illa

att jag lät dig

bli beroende

av mig

för att känna

en illusion


av lycka.



Fick jag dig att
gråta?


Det var inte
min mening.



Men kanske

med lite tur

kan det vara

det vårregn

din törstande jord


behöver.




Genom ett tydligt farväl

har jag gjort allt jag kan

för att rädda dig

från dig själv.