Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vildänder

Korridoren kändes så lång idag. De gråvita väggarna hade börjat närma sig varandra och bildade en smal lång gång. Sprickorna började synas i putsen och de bildade mönster han aldrig sett förut.

Den nakna glödlampan hängde trasig från taket och hånade hans längtan efter ljus i den allt trängre korridoren. Långt bort skymtade ett sken från vaktens skrivbordslampa. Han undrade om han någonsin skulle komma fram.

Han började sakta gå. Bakom honom lämnade hans nedslitna tofflor spår i det årsgamla dammet som virvlade upp likt små tornador. De lade sig lika plötsligt som de fått liv.

Nu var väggarna så nära att han kunde känna lukten av fuktig cement. Stanken kröp in i näsborrarna och öppnade en ström av minnen från gamla tider. Mormors kök och doften av nybakade bullar som blandade sig med den envisa stanken från hennes fuktindränkta källare.

Efter att ha avverkat halva korridoren såg han hur Jansson i sina utslitna tofflor och en likadan trådsliten skjorta som han själv bar, stack ut huvudet genom sin nyöppnade dörr. Den enda färgklicken i allt det gråa var byxorna som var färgade i en blågrå ton som mest påminde om en sommarhimmel som aldrig blev till sommar. Den gamle mannen ställde samma fråga som han gjort varje dag under alla år. ”Hur mycket är klockan?”. Efter att han hade givit samma svar som alltid, ”tjugo i sju”, stängde Jansson sin dörr.

Den här morgonen gjorde han något som avvek från de normala rutinerna. Han försökte kika in genom Janssons titthål. Men han såg ingenting. Jansson hade korkat igen hålet inifrån. En liten gnista av hopp sköt plötsligt upp i hans sinne.
Han fortsatte sin vandring trots att väggarna ville krossa honom mellan sig. Men något höll dem tillbaka. Kanske armeringen i den fuktdrypande betongen var stark nog för att hålla allt på plats.

När han kom fram till vaktens skrivbord hade korridoren vidgats till ett rum som innehöll ett skrivbord i mahogny med utsirade ben som påminde om spirorna på rådhuset i hans hemstad. Skrivbordet var så vackert och tidlöst att det inte borde höra hemma på ett ställe som detta.

Mannen som stod framför honom var i en ålder då huden för länge sedan hade förlorat sin elasticitet, men ändå bevarat en del igenkänningstecken. Det silverfärgade ärret under ögat, som hade funnits där sedan han en gång i treårsåldern hade trott sig kunna flyga nerför vindstrappan fanns kvar. En envis pormask som alltid kom tillbaka på samma ställe hade skaffat sig ett livstidskontrakt i närheten av vänstra näsvingen. Mannens kroppshållning tydde på många års stillasittande. De gulbruna fläckarna på högra handens pek- och lång finger visade på ett långvarigt nikotinmissbruk.

Han vaknade ur sina funderingar av att fångvaktaren ropade upp hans namn och nummer. Han gav honom en gammal kasse innehållande en kostym som gått ur modet för en sisådär tjugo år sedan. Men den var i skick som ny.

”Farväl Persson, nu hoppas jag att vi inte ses igen, ha, ha, ha.” Han valde att inte svara utan nickade bara. Detta var alltså sista dagen. När portarna öppnades var det som om allt exploderade i färger han glömt existerade. Gult, rött, orange, grönt och himlen var blåare än någon sensommardag han kunde komma ihåg.

Plötsligt såg han hur de färgsprakande almarna stod som i givakt, och allén verkade vidga sig och bli bredare och bredare. Luften var mättad av doften av förmultning, och ovanför honom flög en skock vildänder mot varmare trakter.

Han började gå med sakta försiktiga steg som om han var rädd att snubbla på någon ojämnhet i marken, men efter en stund flög han framåt på snabba fötter.




Prosa (Novell) av Carol Baylis
Läst 275 gånger
Publicerad 2006-09-26 21:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Carol Baylis
Carol Baylis