Gå ut i det fria en stund, viskade väggarna till mig.
Min hud var blek och stram, ögonen matta och glanslösa.

Genom fönsterna såg jag gråa moln och en mjölkvit himmel.
Ut och vandra en stund. Andas. Fyll din trötta själ med lite syre.

För första gången upptäckte jag att jag inte var ensam fastän jag var själv. Väggarna, taken och skrivborden var där!
De talade till mig! Försökte få mig att se!

Ack så fel jag haft alla gånger. Alla gånger jag önskat mig bort, till andra platser, andra rum..andra liv.

Jag tittade hastigt på den leende väggklockan.
Den öppna dörren. Alla sjungande föremål. Gå ut i världen, nynnade de. Vi är kvar här. Du hinner. Hinner med allt du någonsin vill.

Med nyfikna steg lämnade jag min vardag bakom mig. Åtminstone för en liten stund. Till och med mobilen lät jag ligga. Utan att låsa in den. Utan att frukta det som kan hända. Vad gör det om tusen år, frågade ytterdörren mig.

Plötsligt kunde jag känna dagen. Inte gårdagen eller morgondagen. Utan dagen. Helt enkelt. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Att unna sig den lilla friheten. Den lilla oasen bland alla kalendrar och inbokade möten.

Jag promenerade bort. Bara bort bort bort. Så långt att jag inte längre visste var jag var. När jag låg i det gröna gräset, med blicken fäst någonstans högt ovan molnen. Solstrålar välkomnade min redan grånade hy. Andades på den. Gjorde den levande. Och varm.

Några fåglar flög ikapp ovanför mig. Långt borta från alla måsten och påflugna minutvisare. För en stund var även jag en sådan. Flög med mina trötta vingar. Och gjorde dem starka igen.

Och för den som vill veta vad jag fann, så är svaret alldeles för enkelt. Så enkelt att jag knappt vill berätta. Och jag tror nog inte jag gör det heller. För att känna det måste du finna det själv.

Men det börjar på R och slutar på O.