Inte visste jag att du skulle komma tillbaka så fort jag vände ryggen till. Lika paff står jag med dallrande knän naken inför dig och stammar. Jag ler åt min egen hårdhet. Jag spricker som ett äggskal lika skör som förr och du är lika gyllene som gulan innuti. Ingenting är så förlåtande som kärleken, nästan intill dumhet många gånger och dina svek känns som onda drömmar inte tillhörande min värld...inte den här gången iallafall tänker jag varenda gång, vartenda år och vi håller lite till. Du är min man och jag gömmer mig mot din heta hud, kylan stänger vi ute tills vi vaknar igen. Fast vi kanske inte vaknar den här gången, jag vet men jag vill inte veta just nu när mörkret och lusten får dina ögon att blänka så tätt intill mitt ansikte att jag kan se det. Det som är din själ och rör sig bakom din pupill. Det som är ämnat för mig att se, här och just precis nu.

Och alla gamla murar kan rämna, inte byggas upp förrän det dagas...