För det har aldrig funnits något helt i mig
bland skavande timmar i trasigt blodomlopp
Det har aldrig existerat något större
efter höstkvällarna som brann år efter år

Kanske glömde jag ta någons hand
när karriärtankarna tog över
Kanske vägrade jag se mig om
i mina allt för stora skor

Det var hjärtslag i ett mönster
och sorg långt inifrån
Vilsenhet och rädsla
Det var aldrig något vi

men jag sträcker efter händer nu
och letar vapen i förfluten tid
så rör vid mig
jag vill läka min fraktur