sanningen är så enkel
att när du kom
var jag redan en röra av glasskärvor och pusselbitar
redo för att försöka pusslas ihop och skära sej på

för det var aldrig du
som tog sönder mej
aldrig du
som fick mej att känna mej
trasig
på insidan
utsidan
lite överallt om jag ska vara ärlig

men dina tafatta händer
klumpiga fötter
och fumliga kyssar
rörde runt bland alla
lösa delar av mej
som jag en gång
försökte ge till dej
jag samlade ihop alla
pusselbitarna
plockade upp alla glasskärvorna
och jag tappade väl bort några av bitarna
och nog skar jag mej
på alla skärvor men jag
tog så mycket jag kunde
av röran av mitt trasiga jag
sträckte fram mina händer
och sa:
här är jag älskling
gör mej hel


din blick räckte
för att få mej att snubbla
över mina egna tår
över mina egna
drömmar och verkligheter

lilla fumliga jag

ännu en gång
tappade jag mej själv i marken
och alla delarna
for iväg åt alla håll och kanter


försiktigt försökte du
smyga därifrån
som om ingenting hade hänt
men jag upptäckte dej
för du råkade
trampa lite på
någon liten del av mej
som flugit iväg
och landat bredvid trottoarkanten

det krasade till
förskräckt snubblade du
över kanten
och föll

är det inte lite komiskt
att det här är enda gången
du fallit för mej?



allt det
var så länge sen
och jag har lyckats
hitta dom flesta
av alla borttappade delarna
lyckats klistra ihopa
det mesta
okej det skaver lite här och var
och det finns lite luckor
men jag är inte längre
i bitar


men
ändå finns du där
överallt
i hela min hud
för du kom
när jag var trasig
och du har helt enkelt
läkt in i mej