Jag skriver. Jag skriver om att inte kunna skriva. Sitter och stirrar på skärmen, på den vita bakgrunden, känner hur bokstäverna som hamras ut genom mina fingrar stirrar tillbaka stirrar på mina ögon igenom ända in i hjärnan och borrar sig in i den så hårt och långt. Det här är onödigt och dumt, jag är onödig och dum, dömd att misslyckas vet inte vad jag ska tycka jo det vet jag - jag borde skärpa mig! Huvudet fullt av idéer, grej efter grej som bara liksom trillar ur mig men aldrig lyckas hamna på papper eller i datorn. Bara utanför. Allt hamnar utanför. Onödigt att spilla så mycket bra. Och dumt. Nu håller det på att ta slut, men jag vill inte att det ska ta slut, jag vill skriva mer. Problemet, ett problem, är avslutningen. Hur avslutar man något som bara är en rinnande textmassa direkt från mitt huvud? Det behöver kanske inget ordentligt slut, säger någon, och denne någon har väl rätt antar jag, men om jag vill ha ett riktigt ordentligt slut? Om jag inte vill lämna det öppet? Fast det är sant, jag gillar öppna slut, historier behöver inte förklaras och knytas upp in i allra minsta detalj, så fungerar inte livet och så behöver inte en bra historia fungerar. Det innebär att jag kan sluta när jag vill, jag kan sluta mitt i en mening till och med, det vore roligt eftersom jag pratar om det. Väldigt meta, väldigt... nej. Jag känner redan hur jag skulle vilja gå tillbaka och ta bort ett stycke här på slutet, en mening eller två, inte mer, men det går inte för sig. Då är det lika bra att inte skriva mer, kanske, det är möjligt att jag faktiskt är lite tömd. Nej, det är jag inte. Det finns mer. Jag vill bara inte just nu.