Jag vadar gärna genom dy

Genom igenslammade diken

och förrädiska sankmarker

Jag bryr mej inte om tyngden i mina steg

Även om jag märker

Smutsen som bygger på

Mer och mer

Nej…

Det gör mej ingenting

Om jag går vilse bland myrarna

Där mina fotspår

blivit osynliga

för omvärlden

Så länge jag är med mej

Är jag inte ängslig

Men att tappa bort

Mej själv

Och inte kunna finna rätt

genom de ändlösa stigar jag

banat i mitt inre

Fyller mej med

outsäglig skräck

Och vanmakt