Vågar vi lyssna när vi inte ens tittar
vi är vana vid skygglappar kring ögonen
jag ser dig inte längre jag ser ingenting

det är familjer det är skräck det är barn och det är militärer
det är äldre det är bönder det är indianer de är förtryckta det är deras allt är deras men vad bryr jag mig jag äter socker varje dag dricker kaffe varje morgon och det smakar gott det är vackert väder ute idag ska vi ta en fika?

de låses in i kyrkan vi sluter ögonen hör inte på längre och det är tryggt där kom in i värmen vänta tills det är över

de bränner upp vår by de tar våra djur de eldar i våra spisar snälla gör något
men vi ser inte det är inte våra nyheter

och kyrkan är sval men bland tårar och ångest och kallt stengolv och skräcken i ögonen finns inga känslor ingen skillnad mellan varmt och kallt och de trängs de gråter deras barn har förts någonannanstans och där borta blir någon våldtagen av två män och mot slutet av akten skjuts hon

ser du någonting?
nej men bananerna är goda

och i kyrkan är de trygga i kyrkan finns gud men vad gör han för dem som inte tror de som har andra religioner än vår
så trycker de in de sista och kyrkportarna slås igen skräcken blandas med panik när de inser att de inte ser det är trångt men kanske finns det hopp

minns vi koncentrationslägrena visst minns vi tyskland och 1944
men det var då det händer inte längre

så öppnas ett fönster och brinnande facklor slängs in
tiotals hundratals
och det sista de ser är sina barns kläder smälta samman i deras hud och de sista de hör är skriken på hjälp efter mamma men mamma kan inget göra
hon brinner

men vi ser inte
det är dokusåpor som gäller nu