Sitter i mörkret, i skenet framför datan.
Allt ljus är på mig.
As always.
Zoomar in mina knivskarpa minnesmålningar.
Kastar 1000:tals watt ljussken, över dåligt utsuddade dagar
och tatuerar in dem på nytt i mitt hjärta.
Strålkastarljus som suger åt sig mina milslånga tankebanor och associationer, som bleka nordbor slukar sol på en strand någon annanstans än här, just i detta nu.
Smälter dem samman och spyr ut resterna över mina tangenter,
dränker min skärm i fantasier och sagor som jag egentligen är för gammal för att tro på.
Sagor om romantik, lyckliga slut, om drömmar som går i uppfyllelse.
Sagor om, och för alla andra.

Min förbannelse är bedräglig, you see.
Det är förevigt vigt åt mig att aldrig uppskatta någonting
förän det är för sent,
så varför ens börja försöka, varför försöka lura mig själv?
Jag önskar, jag kunde.
Ibland tror jag, jag kan.
Sen visar också det sig vara bara en saga.
Det är en jobbig, förgänglig ekvation som jag aldrig kommer att lösa.
Din förevigt, och den sista att ge några löften.
Jag.
Som alltid.
Godnatt alla förlorade älsklingar,
jag saknar er.