Jag är bunden och med tunga steg hasar jag mig fram.
Själen har du för alltid skadat, hjärtat för alltid rispat.
Magen vänder sig när jag tänker på det falska.
Strupen snörps åt allt hårdare och mina knogar vitnar.
Jag vill slå sönder spegeln, den o-perfekta bilden.
Bränna upp varje bit av det vackra, det oförglömda.
Tills allt är suddat, för evigt borta och aldrig hänt.
Försöker gå med klara steg.
Men såren du gav mig ömmar och svider än.
Smärtan är för stark och jag faller mot stengolvet.
Försöker krypa men kroppen domnar bort i kylan.
Jag gör mig liten och uthärdar det omöjliga, det omöjliga som förblir.