Jag önskar att man kunde ta en paus ibland och
skicka in en luttrad vikarie när man blir för mycket för sig själv.
Att man kunde hyra ut både vardag och eländiga tankar till någon som inte längre längtar hem när klockan närmar sig fem.
Sen blir jag iochförsig inte så mycket för mycket, som jag kort och gott
är - en levande buljongtärning, komprimerad överdrift i ett spad av bubblande måttlöshet -
och ingenting överträffar överdrifter,
men ändå.
Filmerna har ju tagit slut.
En halv kvm2 frihet på en bio stol, i en salong, framför en duk,
stilla undrandes över hur många de var, idioterna,
som istället för att spela backgammon,
på sina datorer summerade en hel världs klyshor och plattityder
och kallade resultatet för "sitt eget" (filmmanus).
En kopia, på en kopia, på en kopia.
Ja, det är synd om oss.
Jag skulle hur som helst vinka glatt åt vikarien, just där och då,
när jag släppte taget i mörkret.
En uppmuntrande klapp på axeln,
och visst suger filmen,
men hey man - It\'s your job.
Du är ett rött streck i min kalender, du duger när favoriten faller,
men du är bara på riktigt ibland,
precis som jag.