Det var för nått år sedan och jag hade precis börjat i en ny skola. I hopp om att kunna starta om mitt liv på nytt, gick jag in i klassrummet. De fyra metrarna från dörren till den lämpligaste stolen kändes som flera mil. På den sträckan hade de övriga i min klass analyserat vad de trodde om mig. Kanske jag jag såg ut som världens bitch. Så när det var min tur att ställa mig framför tavlan för att göra en kort presentation om mig själv, hade jag 30 sekunder på mig att ändra deras åsikt om mig. Jag kanske var lite väl trevlig och social. Slickade röv på läraren som stod bredvid mig med ett vridet leende. Just ett sådant leende som kanske berodde på gaser i magen efter frukostkaffet i personalrummet. Eller var det kanske ett riktigt leende? Mest troligt hade han vart hos tandläkaren innan lektionen och hade fortfarande halva ansiktet förlamat av den otäcka bedövningen. Teorier om personer man inte känner är olika för olika individer. Från annat håll fick jag senare höra att man trodde att jag var falsk på grund av, min naturligt \"överdrivna\" positiva och sociala sida. Något som dem senare fick svälja, men det är helt okey för mig. För jag kan nästan lova att man blivit chockad minst en gång i livet över hur fel man kan ha om en person innan man känner dem

Jag ville verkligen inte ta upp något från mitt förflutna för mina nya kamrater. Ville börja om, skärpa till mig, sluta upp att vara som jag var. Suck, trodde jag verkligen att jag skulle klara av det helt själv, utan hjälp och stöd från någon. Snart visste alla på den nya skolan lika mycket som eleverna på den förra. Vilket är alldeles för mycket. Jag kunde bara inte ha ett privat liv och pratade helhjärtat om mina lyckade och misslyckade dagar. Att prata har jag aldrig haft svårt för så det var inga problem att låta käften glappa.

Att vara ensam var det värsta jag visste, jag kunde inte vara singel längre än i några veckor.
Jag var inte aldrig lätt på foten, även fast vissa tendenser pekade på det. Jag har väldigt lätt för att tycka om folk och att bli kär var inga problem. Jag fick de killar jag ville ha med några få undantag, men who cares, dem förtjänade inte mig i slutändan ändå, så det kvittade. Jag hade en rad av knasiga kärleksaffärer som skadade mitt ångestfyllda liv. Alla killar var visserligen charmiga på sina sätt, men de hade alla en sak gemensamt. De puchade på mig att fortsätta att producera och förbruka mitt eget gift. De visste att ha en sådan stor roll tärde på mig men de gillade showen så de bara log utan att veta hur dåligt jag egentligen mådde.

När jag tänker tillbaka känns mitt huvud bara tungt och ångestfyllt. Det tog mig ungefär fyra år att inse att den som lagt grunden till mitt elände var ingen annan än jag. Härligt att höra det från andra personer sen, jag vet själv att det var mitt fel ingen behöver påminna mig om det. Även fast det var svårt att erkänna det för mig själv. Men att försöka komma ur den roll jag spelat så länge var ännu svårare än vad jag trodde. Lättare sagt än gjort när så många tror att den sanna jag, sitter i den rollen. Vem trodde dom jag var? Om jag tog av mig mina scenkläder och stod naken och sårbar i rampljuset? Skulle de då kasta tomater på mig, för jag byggt upp och en sådan stor roll även fast jag inte var stark nog för att kunna bemästra eller att leva upp till den? Jag hade förgiftats av mitt eget gift gång på gång, försökt att sluta! Jag älskade uppmärksamheten men är det lätt att få en alkoholist sluta hämta sprit från sitt egna spritskåp, eller få en sexmissbrukare sluta tänka på sex över en natt?

När min hopp och tro befann sig på bristningsgränsen kom du. Min hjälte, du räddade mig med din sanna kärlek innan det var allt för sent att dra sig ur. Du var den första som såg mig för den jag verkligen var. Tack vare dig så mår jag bättre än vad jag gjort på flera år, känner jag mig vackrare än jag någonsin känt mig. Jag kan med säkerhet säga att min framtid kommer att blir bättre, lyckligare och säkrare för varje dag med dig.

Din värld bara stannade upp, sen såg du mig. Jag var vilsen men följde ändå mig själv. Jag är för evigt tacksam att jag blundade, tog din hand och lät dig visa vägen .
Jag hade virrat runt i dimman allt för länge, eller hur?