Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
novell, skolarbete, {:


Shanti

- Du säger alltså att du inte vet någonting?
- mhmm…
- Kan du inte säga någonting annat? Du har bara ”mhmmat” hela dagen.
- Mhmm…

Sara hade alltid velat att något skulle hända, hon var så trött på den här öde staden. Hon hade till och med berättat för sin gud att hon hade kunnat mista sin bästa kompis för lite action. Hennes bästa kompis, Shanti, och hon stod varandra mycket nära. Den enda skillnaden förutom namnen var just det, att Sara skulle ge vad som helst för lite action medan Shanti trivdes stort i det öde, ”Man känner sig trygg” brukade hon säga. Det var bara för några dagar sedan hon hade berättat för sin gud om allt, och redan nu hade något hänt. Men det var inte sorglig action hon ville ha, bara några tjuvar och lite ”pang-pang” eller något. Men nu blev det inte så, det var inga tjuvar, inga rån, inga hot, bara ett vanligt, sorgligt mord.

- Hade hon några ovänner?
- Vet inte…
- Men du var hennes bästa kompis, eller hur?
- Mhmm, snyft…
- Jag vet att det är svårt, men du måste försöka, utan din hjälp kanske vi aldrig kan hitta gärningsmannen, snälla, vet du något?
- Ehmm, mjaa, eeh nää…
- Är det sant?

Polismannen och psykologen såg så snällt på henne att hon kände sig tvungen att berätta, berätta allt.
Hon tittade ner i golvet väldigt länge, ville berätta, men vågade inte. Hon fick lust att skrika och sen springa iväg. Men dörren var låst, hon fick inte gå någonstans. ”Terapi! Vad är det för skit? Jag hatar det!”. ”Annorlunda terapi” hade hennes mamma sagt. Men Sara själv kallade det för ”Idioter som låser in barn”. Hon satt tyst, vill inte säga någonting. Tystnad. Lång tystnad. Ännu längre tystnad.

- Jag vill hem, pep Sara
- Va? Sa polismannen och hoppade till, han hade nästan somnat vid sin kaffekopp under den långa tystnaden.

Dom släppte hem henne en liten stund senare då dom förstod att dom inte skulle få ut något av henne. Men hon gick aldrig hem. Stannade vi vägkanten, och in i skogen. Hon satte sig på en gren och tittade förtvivlat efter något vasst. Jävla Gud. Visst hade dom stått varandra nära och han hade alltid funnits för henne, men det här. Att han hade gjort allt hon bett om hade varit självklart för henne, men hon bad inte om att Shanti skulle dö, hon ville bara ha action!
Sara sparkade i marken och löven flög överallt. Bortom några träd en bit bort syntes en skugga som kom närmare och närmare.

- Tjena, läget? Det var Markus som kom.
- Hej, jodå. Hon orkade inte snacka nu.
- Vad gör du här ute?
- Vad gör du själv här ute?
- Ville snacka med dej.
- Jasså, vadårå? Plötsligt såg Sara hur det glimmade till vid hans finger och hon försökte se vad det var.
- Jo, började han samtidigt som han kliade sig i håret, alltså…
- Oh my God! Det var Shantis ring, den hon hade köpt när hon var i Västindien, som satt på hans finger.
- Vad är det?
- Strunt samma, har du varit i Västindien?
- Haha, nej, vadårå?
- Ehum, måste dra, hej då! Det sista ropade hon till honom, för hon hade redan börjat springa. Markus av alla, varför Markus?

På kvällen ringde hennes mobiltelefon.
- Hallå?
- Hej Sara, det är Shanti, hur är det med dej?
- Va? Shanti?
- Jaa, vad är det som är fel Sara?
- Får jag komma till dej? Sa hon och storbölade.
- Javisst, kom du.

Dom la på. Sara sprang genom halva stan och till slut kom hon fram till Shantis lägenhet. Men utanför dörren satt Markus.

- Det var jag som pratade, det var enda sättet att få hit dej. Jag bor här ovanför, vill du komma med upp?
- Aldrig i livet! Det var du alltihop eller hur?
- Vad?
- Du dödade henne!
- Vem har sagt att hon är död?
- Men det är ju självklart, hon har varit försvunnen i flera dagar och man har hittat en liknande kropp! Sluta nu!
- Sara, Shanti är inte död.
- Sluta…sluta driva med mej, vad är det du vill?
- Bevisa att Shanti inte är död.




Prosa (Novell) av sandrainlove
Läst 291 gånger
Publicerad 2006-10-28 15:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

sandrainlove

Senast publicerade
Shanti
* Se alla