Du har väl alltid varit sån, har du inte det, en sån som man blir besviken på, trots att du inte gör någonting ont, det är väl bara det, bara det, att du inte gör någonting alls.

Och jag vet inte jag, om det var så hon menade, om man skulle ha äggskal eller knäckebröd i skorna på skogspromenaderna. Det är grävlingarna. Som inte slutar bita innan det krasar, det spelar väl ingen roll, om det är äggskal eller knäckebröd som krasar. Bara det krasar, tänke du innan du smällde igen dörren och hann gå för långt för att orka gå tillbaka innan du hann fatta att det var varken äggskal eller wasa sport som krasade i det ögonblicket. Det var något annat. Men skit i det nu. En timme har gått, in i november tvåtusensex och jag behöver vatten innan jag kan fortsätta, måste hämta kallt vatten, iskallt att fukta den knastertorra strupen med. Att hälla ner i kroppen för att slippa torka ut, självbevarelsedrift är lika krångligt att skriva på fyllan som det är att tänka när man är nykter. Och vattnet var kallt, och katten står i vasken och dricker ur den droppande kranen, det säger jag inte för att jag vill bjuda på en känsla av misär, den droppande kranen, den är sån min kran, droppande, och katten gillar det, svårare än så är det inte. Och jag hade gärna börjat klaga, eller skriva en dikt om något sorgligt, men det finns inget utrymme till det här. Det finns inget utrymme. Men tiden går, det finns inget utrymme men tiden, den bara går. Och hon säger att det inte duger, att det måste vara någon med ambitioner och jag vet att hon snackar skit, för jag har ambitioner, åt alla håll. Jag nöjer mig med det. Att ha ambitioner, och inte göra något av det.