Shit, det är satans kallt. Jävla morsan påstår att det inte är något fel på mig. Ingen feber. Vad fan vet hon? Jag känner ju att slutet är nära. Men det enda som betyder nått är äntligen hemma. Och efter det är det något annat som är viktigare. Men aldrig jag. Fan. Jag vill ha te och soppa. En varm säng. Mamma ser på mig. Hon ler, men jag vet att hon önskar att hon kunde strypa mig. Eller kasta mig med en väldans fart över balkongräcket. Bara för att se mig krossas mot asfalten. Så länge som det inte kommer blod någonstans i lägenheten. Då skulle hon bli galen. Fast jag vet inte, hon kanske skulle tycka att det var värt det. Lite blod på mattan, och sen lugn och ro. Äntligen hemma utan avbrott.