Vart jag än vänder mig,
så är minnen om er ikapp mig hack i häl.
Jag kan inte ignorera dom,
jag skulle kunna gråta mig ihjäl.
Ni var båda mina bästa vänner.
Ena dog, och den andra drog.
Medans jag kan sitta och gråta,
satt säkert den nya och log.
Oersätterliga, och ni tog en del av mitt hjärta med er.
Den ena känner jag inte ens längre,
och den andra brister jag av så fort jag ser.

Jag saknar lite från det som en gång var,
då jag hade hela hjärtat kvar.
Då var det bara slitet, men det fanns.
Jag undrar vart det livet kom någonstans?

Jag vet att vi skilldes åt,
men min famn står fortfarande öppen hela mitt liv.
Jag håller fortfarande upp, Fast det enda du ger mig är hjälp på traven att brista.
Då du bara kastar kniv, för kniv,
för kniv.