mina tidsrymder går utanpå och under och igenom

allt du tror på och du

håller mina händer såsom evigheten

håller brända rosenblad i sina skrymslen

du vill rädda mig, jag vet

men du kommer aldrig att få fatt de tunna hinnor

som omger mina själsliga vidder

du står förevigt utanför och ser bara mina ögon

genom spegelglasets blanka yta

och de ord du ropar studsar och absorberas

av de tunna väggarnas dolda trumhinnor