Hej, jag vet inte om det här blir bra, för nu har jag bara skrivit ner det jag känner utan att läsa igenom eller någonting. Jag är bara tvungen att berätta det. Det handlar om en, ja, speciell person..
Inte som förut
Jag ser på dig, igen
Var är du?
Trots att jag ser dig så klart och tydligt
det är inte längre du
du är någon annan
du är någon som tagits ifrån mig
och du har villigt följt med
Varför?
varför är ditt hår blondt och inte svart längre
som förut?
Och varför är det kort nu,
när det nyss var så lagom?
Du har slutat pratat med mig
du säjer knappt hej längre
Bara tittar lite ibland
men mest tittar jag på dig
Med saknad i mina ögon
Jag saknar nästan mest dina kramar
du kramade alla
men det gjorde det samma
det var ändå skönt att krama dig
Du var rolig
du är rolig
men inte på samma sätt
inte som förut
Var har du tagit vägen?
Jag blundar och minns
allt från då
Då
när du var du
och jag saknar
saknar det så mycket
Jag undrar om du kommer ihåg
snälla du måste!
Det var så underbart
då
Jag kommer ihåg den sista kramen
den var kall
inte som förut
när den var varm trots att du var kall
Vi kramades mycket
jag trodde du gillade mig
det verkade så
Men du finns inte längre kvar
inte den du var
den du är
egentligen
Jag kan inte sluta hoppas, tro
nej aldrig
jag kommer alltid hoppas och tro att du kommer tillbaka
och är den du är
Och kramar mig
igen.