bara en massa rabbel babbel och en dålig titel ._.
sorry T__T
För vi kan aldrig knyta in mästerverken i skosnörena om vi aldrig glömmer att knyta dom
Det är så lustigt att det är så lätt
så lätt så lätt
Att tappa balansen mitt i dansen
Det är förvirrande att vara stark för att man är svag
Att leva fast man är mitt i tu
Men jag bryr mig inte om rötterna längre
Jag bryr mig inte om minnena
För att mina löv är vackra
Nutiden är ett bisarrt mästerverk
Och en fullmåne fyller mig
Bara för ikväll
med verkligheten
Men jag håller ett helt liv dolt
bakom mitt hjärta
Och jag sparar alla
Dina
Mina
Deras
Våra
Hans
Hennes
ord
Det isar och förtvinar
och det
Våras och föds
Men det är ändå så lätt
så lätt så lätt
Att tappa balansen mitt i dansen
Och jag tittar på grusvägen
där mina sandiga skor lämnar/t spår
Jag ser hur jag fallit
hur bitar ligger kvar
hur jag gått vidare
Somliga kvällar är det stjärnklart
Somliga kvällar är jag för grumlig
Och jag grubblar
alla kvällar
För att jag är
den jag är
Ibland dör stjärnorna
Det gör dom
Det gör vi alla
Det gör allt
Men oavsett
så är det inte döden i sig
som gör ont
Det är det svarta hålet
Som stannar föralltid
Det är därför det är så lätt
så lätt så lätt
Att tappa balansen mitt i dansen
För att efter bitarna av och i oss
dör, försvinner
Finns bara svarta hål
och ingentinget
Därför trillar vi en gång,
två gånger, tre gånger
Somliga kvällar
dansar vi vidare
Somliga kvällar
ligger vi kvar
Ibland dör vi
Ibland stannar vi inuti föralltid
Men på något sätt
Hittar vi alltid tillbaka till takten,
som tar oss vidare till nästa akten
Vi lever inte föralltid
för att vi överlever
Du behöver inte knyta dina skosnören varje dag älskling
för det finns imorgon också