Vad är det som gör att jag glömmer bort,
hur det var när man var sådär liten?
När min nalle var den enda som kunde trösta mig?
När jag var liten och söt,
och hur ful jag än blev på kort
så tyckte dom vuxna att jag var förtjusande?

Vad är det som gör att jag glömmer bort,
hur det var när man var sådär liten?
När hat inte fanns.
När tårarna endast föll
när nallen tappade sitt öga,
eller när någon slet av huvudet
på Barbie-dockan.
När det enda skriket var när ens föräldrar
inte ville köpa en godisklubba
på dagarna mitt i veckan.

Vad är det som gör att jag glömmer bort,
hur det var när man var sådär liten?
När min största rädsla var för monstret
jag hade under sängen.
När enda gången man hade en nära-döden-upplevelse,
var när syskonen kittlade en
så man skrattade tills man slutade att andas.
När man inte visste något om kärlek,
och det faktist var bra att man var ovetande.

Nu finns det bara musiken och rakbladet som kan trösta mig.
Nu är jag fortfarande liten och söt,
men inte lika förtjusande som då.
Nu är hatet alldagligt.
Nu faller osynliga tårar var sekund.
Nu skriker jag hela tiden,
dag som natt.
Nu är jag rädd för blickar, andetag, viskanden, pekanden.
Nu är nära-döden-upplevelser min vardag.
Nu vet jag allt jag behöver veta om kärlek,
men vill aldrig uppleva det igen.